Hänvisar till grupp på Facebook där detta vardagsäventyr lever vidare!
Henrik Hult (Pär Bjelkmar) – löpning – 2013-10-24
Så var dagen här. Jag (HH) och Perra (Pär Bjelkmar, PuppyTS) ut på äventyr. Ijuni sprang vi en fin tur på Roslagsleden mellan Söderbykarl och Grisslehamn och nu var det dags för Urban 7 Summits. Skulle bli distansrekord för mig (tidigare låg på ca 51k) och ett bra pass för Perra som klarar betydligt mer (t.ex. CCC i September).
Precis som i juni fick vi en dag med strälande väder. Vem hade räknat med 12 grader och sol i slutet på oktober. Tog bussen ut till Ekebyhovsbacken och startade på toppen klockan 07:38, 12 minuter innan färjan gick. Vi tog baksidan ner och in på 5km slingan. Lite brant att ta sig ner för åsen men vi var framme på 7 minuter. Lite onödigt tidig start visade det sig men vi hade inga allvarliga rekordplaner. På färjan blev vi överraskade av det nya biljettsystemet där man måste betala innan påstigning eller med SMS. Som tur var hade jag vid något tillfälle aktiverat SMS betaltjänsten, så det löste sig. På andra sidan följde vi Albysjöns västra strand och det gick galant upp till Flottsbro. Sen provade vi södra vägen genom skogen vilken också gick fint ochvidare bort mot Högdalstoppen.
Redan efter Huddinge centrum började dock Perra få problem med sitt knä, vilket
händer ibland när han springer asfalt. Vi gjorde en liten navigationsmiss på vid avtaget från Myrängsvägen in på cykelbanan och tappade några minuter på det, men inget allvarligt. Var lite orolig för området vid Högdalstoppen då det skulle finnas tre toppar där och mina farhågor blev snart besannade. En stor återvinningscentral låg mitt i området och för att slippa ta vägen över Fagersjötoppen började vi passera på vänster sida. Ganska snart insåg vi misstaget och vände tillbaka och över Fagersjötoppen och sedan upp på
Högdalstoppen. Utan att ha rekat ordentligt verkar bästa vägen vara att följa 271:an runt Fagersjötoppen på höger sida och sedan följa grusvägen upp mellan topparna. Upp kom vi dock och sen ner på andra sidan. Blev en liten tur genom skogen, då vi planerat att följa Enskedevägen mot Hammarby.
På väg mot Hammarbybacken hade Perra’s knäproblem fortfarande inte gett med sig och han tog beslutet att bryta efter Hammarby. Tråkigt såklart men rätt beslut. Tog toppen tillsammans och vände tillbaka och över Skanstullsbron för att följa Götgatan genom city. Perra tog ner i tunnelbanan vid Skanstull och jag vidare genom Gamla stan. Valde vägen över Västerlånggatan och Drottninggatan. Det var en chansning, då det ju alltid är mycket folk där. Samtidigt tror jag den vägen är lite kortare och med färre övergångsställen. Det var en del zackande men till slut var jag framme vid Haga Forum där Johan (aka
Valpen) skulle vänta med kaffe, buljong och ombyte. Johan hade dock fått punka på cykeln och fick ta bussen ner från KTH. Han blev några minuter sen vilka jag ägnade åt ett besök i den mycket lägligt uppställda ”Holken”. Tog lite tid på mig, blev nog ca 10 minuter, men sen upp till Hagatoppen. Tog den branta vägen upp från parkeringen (verkar gå en lite mindre brant stig på vänstersidan) och sen ner på andra sidan. Snart behövdes det fattas beslut. Jag hade kartmätt vägen längs Sollentunavägen som något kortare än den mycket
finare vägen längs med Edsviken. Kände mig fräsch så jag tog Edsviken.
Klockan började ticka upp mot 5 timmar och det är precis då mina kolhydratreserver börjar ta slut. Har upplevt det några gånger, men då alltid nära målet så jag har aldrig behövt ta mig igenom det. Nu blev jag rätt orolig i magen och fick lätta illamåendekänslor. Tog det lite lugnare ett tag och det blev inte värre. Började få svårt att stoppa i mig energi i det här läget och lätt huvudverk. Är rätt säker på att jag druckit för lite och var lite låg på elektrolyter. Gick nu över på enbart gel, sportdryck, vatten, salt och GT, för att lättare få i mig nödvändig energi. Tog det lugnt upp till Väsjöbackenstopp och insåg att jag inte skulle ha någon chans på Falk’s tid, men rätt god marginal till övriga tider.
Framme på Järvafältet blev det skönt med lite mjukare underlag. Jag är ju egentligen ingen asfaltskille även om det blir mest asfalt när jag springer till och från jobbet. Kroppen kändes nu mycket bra, men jag vågade inte trycka på förrän efter E18 passagen. Mitt på Järvafältet blev jag orolig då min Garmin 610 började signalera på låg batterinivå. Vore ju otroligt förargligt om den lägger av nu. Perra hade ju en mycket längre batteritid på
sin GPS, men det tänkte vi ju inte på när vi skiljdes åt. Garmin höll dock ända fram och lade av i först i bilen på väg hem. Efter passering E18 försökte jag lägga in en extraväxel och kroppen svarade hyggligt. Precis när jag fick syn på Bruketbacken kom frun tutande för att vara framme med bilen vid målgång. Fick extra mental energi att trycka på ända in. Halvvägs upp för skidbacken spräcktes en blåsa och sved till, men nu kunde inget få mig att stoppa. Knäppte sista bilden efter 72km och tiden 7:29. Otroligt skönt. Perra ringde precis när jag nått toppen på backen. Riktigt kul äventyr!
Nedan följer några tips till andra som vill ge sig på utmaningen.
– Vi hade skrivit ut kartor från Google Maps som vi följde hela vägen. Fungerade
alldeles utmärkt.
– Jag, som oerfaren på denna sträcka packade alldeles för mycket energi. Hade läst att jag borde få i mig 600kcal/h och hade laddat upp med nötter, banan, smörgås med marmelad och jordnötssmör, gels, salt, mm. Hade ca 2.3l vatten och 50cl sportdryck, med extra pulver. Sen skulle jag ju få påfyllning efter ca 40km. Vid mål vägde rycksäcken 3.5kg, vilket betyder att jag släpat säkert 2.5kg för mycket. Känns lite onödigt. Totalt fick jag i mig ca 2000kcal. Det är lätt att hitta, men det var lite klurigt vid Högdalstoppen, se tips i
texten ovan.
– Längs Edsviken följde jag vattnet första halvan tills jag kom fram till en båtförvaringsplats. Där jag tog till vänster vilket inte var optimalt. Jag fick några onödiga backar på väg fram. Stigen till höger om båtklubben verkar bättre.
Min GPS-plot finns på följande länk:
http://connect.garmin.com/activity/394970958
Fotade mig, skickade första Twittret och startade klockan. Klockan var 07:50 och jag startade från Ekebyhovsbacken på Ekerö. Sprang på rätt bra för att hinna till färjan 08:00. Klarade ombordstigning med ca 5 sekunder till godo.
När jag klev iland i Slagsta hade jag kartrekat vägen till Flottsbro, det visade sig vara ett rätt stort misstag. Att jag nu efterhand fått veta att det gick att springa på ”högersidan”, plant, på cykelväg och att det går en liten träbro över precis vid foten på backen. Ja, det gör saken lite lustig om jag säger så.
Forcerade 3 berg, sprang en del obanant, klättrade lite och passade på att blöta ner mina Hokas ordentligt. Bra träning tänkte jag mest hela tiden.
Tog mig till Flottsbro och väl uppe var det en otrolig utsikt, här fattar man tjusningen med utmaningen, man ser nämligen hela tiden till minst nästa slalombacke. Nu visste jag att det skulle vara lättorienterat en bra bit så jag tryckte på lite på vägarna in mot Huddinge, sprang igenom Huddinge och vidare mot Högdalstoppen.
Väl framme i området kring nästa topp gjorde jag ett par mindre listiga vägval och la väl bort ca 20 minuter på att springa runt stängsel.
Bra träning.
Satte fart igen mot hammarbybacken där min polare Henrik skulle vänta. Jag hade mätt den sträckan till 30 km men insåg nu att det skulle bli närmare 35 innan jag stod på toppen.
Bra träning.
Inga missar alls upp till Hammarby och där stod Henrik med en flaska vatten som utlovat. Vi sprang över till Söder och sedan rundade vi Gamla stan och sprang vidare upp mot Norrtull och Haga. Ganska mycket folk i stan men löpningen rullade på fint. Framme vid hagatoppen väntade min underbara familj som ställde upp för pappa hela dagen. Ett snabbt hejande och sedan vidare upp på toppen.
Henrik hade lite bråttom tillbaka så han vek höger efter Brunnsviken och jag sprang vidare mot Väsjöbacken. Eftersom jag bor ca 500 meter ifrån den backen så var resten av löpningen på hemmaplan. Sträckan från Haga till Väsjöbacken är till stor del den sträcka jag använder till många av mina tempopass.
En kul händelse var när jag i höjd med Silverdal möter en tjej som löpandes ger mig tummen upp och säger ”Seven summits” med ett leende. Tack för den. Gav mig lite boost.
På väg in mot Väsjöbacken har magen surnat till lite och jag märker också att jag ligger lite bakom med drickat. jag sprang fram till Haga med en ny väst från Ultraspire och jag är inte alls van att springa med camelbak. Jag är en flask-kille helt enkelt.
Familjen väntar troget vid foten av Väsjöbacken och min superrutinerade fru späder genast ut sportdrycken lite när hon hör att min mage krånglar lite. Hon har varit med förr om jag säger så:-)
Upp på toppen.
Eftersom jag bestämt mig redan från början att detta inte skulle vara en maxprestation (då hade jag åkt till en tävling) utan ett test på kroppen och en kul grej så tillät jag mig att ta det lite halvlugnt ett par km efter Väsjöbacken för att ge magen en chans att lugna sig.
Det gjorde den inte. Det blev ett fartlekspass in på Stinsens köpcenter och, ja ni fattar.
Nu kunde jag springa lätt resten av vägen till Bruket, benen var starka och jag hade det bra. Jag passade på att verkligen känna efter hur kropp och knopp mådde efter dagens äventyr och svaret blev precis det jag ville.
Upp för sista backen och stängde av klockan (tid: 6,53, dist 74,65 km), fotade mig och skicka sista Twittret.
Jag har ju tidigare skrivit om när vårt lag Stockholm Multisport slog rekordet i lag cykel med tiden 3h 40min. Den tiden slogs med råge tidigare i våras och den nya lagtiden cykel är 3h 11min som är en riktigt bra tid, kommer att bli svårslagen. Min solotid på cykel 4h 7min hade också blivit slagen och den nya tiden var 3h 59min och det kan jag ju inte bara låta passera J
Så idag tidigt på morgonen bar det iväg till Ekbyhovsbacken för ett rekordförsök. Förhållandena var mycket bra, lagom temperatur och vindstilla. Hade bra tryck samt att jag kan söderförorterna bra så att de tre första topparna tangerade jag de ledande lagets tider. Mitt mål var inte att slå ledande lag, det bedömde jag som orealistiskt särskilt med tanke på sträckan Hagatoppen – Väsjöbacken där det är tungt att köra själv utan draghjälp. Mycket riktigt tappade jag många minuter på den sträckan men jag låg bra till mot mina mål, att slå ledande solo tid rejält och också slå vår tidigare Stockholm Multisport lagtid.
Det hela gick vägen och min tid blev 3h 27min 14sek som jag är mycket nöjd med, totalt är det den nästa bästa tiden (lag och solo cykel) och 16 minuter efter ledande lag. Men det finns mer att göra avseende vägval norr om stan där jag inte hittar så bra så jag borde kunna pressa den tiden ytterligare J
Här kan du se en film från äventyret https://vimeo.com/72148097
Den 30/6 tog jag och brorsan våra mountainbikes på en riktigt fin runda över Stockholms slalombackar. Tanken var att ta en heldag och trampa på i lagom tempo och inte alls titta på klockan. Allt flöt på väldigt bra, förutom lunchshoppingen på Mac Donalds där det säkert tog minst 10 min att få några cheese, så när vi var på näst sista toppen insåg vi att 6 timmar var möjligt och trampade på riktigt ordentligt över Järvafältet. Väl uppe på bruket stannade vi, mycket nöjda, våra klockor på tiden 5.53.
Nästan lika roligt som att trampa runt är ju att hitta en bra och kul väg. Mest nöjda är vi nog med att vi trampade ‘över’ alla topparna, dvs ena sidan upp och andra sidan ner, aldrig samma spår, och att vi i princip inte hade några felkörningar alls. Vägen gick från Ekebyhovsbacken där vi startade strax före kl 8 och rullade joggingspåret ner mot färjan som avgick kl 8. Västra sidan av Albysjön och så mtb-spåret upp för Flottsbro. Ner på baksidan och genom skogen till villakvarteren strax söder om Flottsbro. Genom Huddinge rullade det på bra, var typ nerför hela tiden, kändes det som i varje fall (svag sydlig vind). Högdalstoppen hade vi rekat, vilket var tur, eftersom den är lite knepig (och för övrigt enda toppen där inte incheckningspointen fungerade). Vi tog grusvägen upp på mittentoppen och fick sedan gå brant sista biten upp till högsta toppen. Sen blev det downhillspåret ner och vidare rull mot Hammarbybacken. Även där grusväg upp och downhillspåret ner, det gröna. Vidare över söder via Danvikstull och sedan Regeringsgatan (olyckligt McD stop) och så Sveavägen. Sedan kom topp två vi inte lyckades cykla upp för. Vi ledde cyklarna upp på Hagatoppen via stigen från Hagaparkeringen och rullade sedan vägen ner på andra sidan. Vägen längs hela Edsvikten var nog den finaste med mycket stig och grusväg och efter den fina vägen blev det att trampa upp för sega Väsjöbacken. Rätt slitna när vi väl var uppe men vi såg att tiden var oväntat bra så det blev ingen jättepaus. Snickers, nötter, dricka och upp på cyklarna igen och ner för grusvägen och så slutet av skidbacken och full fart mot Bruket. Litet trixit vid Häggvik bland alla på och avfarter till motorvägarna där inte kartan täckte, men vi lyckades hitta igenom till Järvafältet och började trampa på ganska bra. Målet kändes nära och eftersom vi båda är uppväxta i Jakobsberg var det lite extra kul att ”komma hem” och trampa på känd mark och inte behöva titta alls på kartan. Något segt upp för bruket men vi gav oss f_n på att trampa hela vägen upp och till slut så var vi där. 5 timmar och 53 minuter efter starten och sträckan blev enligt GPS’en 7.52 mil.
På min facebook finns ett album med lite bilder samt den plottade vägen som GPS-lämnade efter sig, https://www.facebook.com/andreas.bartsch.9809/media_set?set=a.10151268338662706.1073741826.722162705&type=3
Åkare var: Andreas Bartsch & Markus Bartsch och det vi körde runt på var en Specialized Carv Comp 29″ samt en 3-4 år gammal Kona, 26″
Vi i Sträcklöpet (www.stracklopet.se) har länge sneglat på er utmaning och i lördags bar det iväg. Glädjande nog kan vi rapportera in nytt banrekord för löpare på 8:35!
Deltagare: Felix Rehnberg, Robin Johansson, Tobias Röstlund och Mauritz Roupé (4/7 toppar) Datum: 2013-05-18. Tid: 8:35:57. Distans: 72,2 km
Berättelser om den kämpiga dagen finns på http://www.jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=6863983 och http://www.jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=6855107
Bilder finns på: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.483013078437637.1073741826.325384337533846&type=1
Felix berättelse
Klockan väckte mig 05:00. Ljust och förväntansfullt. Banan med jordnötssmör, ostkaka med hallonsylt och två koppar kaffe. Lappen på bordet med instruktioner till mig själv utifall hjärnan skulle vara urkopplad: 3 väskor, vattendunken, 3 par skor. När man gjort misstaget att glömma löparskor till tävlingar är det bäst med tydliga instruktioner.
Packa bilen, tomma gator, först på plats vid Haga 05:53. Nåt i luften … spänning? Förväntan? Eller … pollen?
Resten rullar in. Alltså Tobias och Robin. Glada miner, trötta ögon och omstuvning av diverse väskor. Lämnade Robins bil, som skulle tjäna som checkpoint, och åkte vidare mot målet där vi ställde min bil. Sedan äntligen mot starten efter en del felkörningar i Tobias bil. Det började dra ihop sig. Stämningen var god, vädret mulet och temperaturen låg runt 13 grader ca. Perfekt med andra ord.
Någonstans här kom vi på att vi inte hade plockat på oss någon energi ifrån den laddning Robin köpt på addnature för våra prispengar som vi vann på Ursviksstafetten. Men det visade sig att vi alla hade så det räckte ändå. Dessutom finns det ju affärer runt hela sträckan. Lugnt.
Ekebyhovsbacken. På med grejerna och promenad upp till toppen som var dold i dimma.
På ryggen hade jag min Inov8 race elite 25 rygga med två liters camelbakblåsa (innehållande Perpetuem), ett gäng gels och en påse salttabletter. Kändes lite mycket då Tobias startade med endast vätskebälte med två små flarror.
Vi planterade den första av de små Sträcklöpet-flaggorna som Robin gjort, på toppen och inväntade startminut. Ca 1,5 km nedanför skulle vi pricka en färja vid 08:00. Klockan 07:48 drog vi iväg och allt kändes på riktigt. I sakta jogg gled vi nedför grusvägen och var helt lugna med att hinna med färjan. Efter bara nån minut ser Tobias en stig som viker av från den lite bredare väg och tycker vi ska ta den. Med argumentet det är mycket finare i skogen där, lyckades han få med oss. Jag tänkte att han vet vart han ska.
Men efter ett tag inser jag och resten att den inte ledde rakt ned mot färjan utan runt toppen och det känns som vi kutar åt fel håll. Möter en löpare och frågar, lite stressade nu. Får instruktioner och kutar på. Lite snabbare än vi tänkt. Kommer ner till en bilväg och vet inte ens om vi ska åt höger eller vänster. Ok, vänster sa han ju däruppe. Ökar takten ytterligare. Vafan, vi kan inte missa färjan, då bränner vi 30 minuter på ingenting eller så får man leta sig upp på toppen igen och börja om. Inget av det ville vi välja .
Fyra minuter kvar och fortfarande ser vi inte ens vattnet. Skit! Finare skogsspår bör man undvika i sådana lägen …
Två minuter kvar och vi ser den gula färjan igenom träden. Remmar på nu över diken och grushögar. Vinkar mot båten och springer på den i full fart.
En minut senare har den lättat från kajen och glidit iväg mot Slagsta. Vilken rysare. Tvungen att ge Tobias onda ögat och lugna ner pulsen. Bra uppvärmning menade han.
Möter en kille med grön mantel, stora plastöron och en burk nutella runt halsen. Han frågar om vi vill smaka lite på nötkrämen men vi avböjer artigt. Mauritz står redan och väntar på kajen. Av och iväg…
Kutar på i fin takt, pratar, känner efter, dricker en slurk då och då. Mauritz leder oss mot Flottsbro och ibland får vi lugna ned tempot efter Robins klocka. Vi hade satt en maxfart på 6 min/km. Allt under det skulle dämpas. Händer inte så mycket dit. Lugnt och skönt ute, inget folk än och löpningen kändes behaglig om än lite långsam.
Uppe på Flottsbrobacken fick Mauritz sticka ned nästa pinne och vi kollar ut över grönskan där dimman hänger låg. Vidare ned på andra sidan och mot Högdalstoppen. Salttablett varje hel timme, liten klunk då och då. Småsnackar oss vidare efter Mauritz färdväg.
Hyfsat lång bit till nästa topp men än så länge kändes det lugnt. Nedanför Högdalstoppen kutade vi förbi ett litet husvagnsgäng. Det eldades för fullt i varje vagn och det låg en del skräp runtomkring. Konstig stämning. Overklig och lågmäld.
Uppe på toppen stacks ännu en flagga ner och vi fortsatte mot Hammarbybacken.
Mauritz, med sin ovärderliga hjälp tog oss till sockenvägen där jag för en gångs skull kunde lotsa vidare. Mitt lokalsinne är sämst. Det enda som är sämre är min kartläsarförmåga. Tyvärr. Men i de krokarna har jag bott så jag visste vägen mot backen. Det blev bakvägen upp och framsidan ned. Lite oskönt började det bli då, vid så branta nedförs. Men inte så farligt. Bara lite stelhet runt knäna.
Ner förbi Hammarby sjöstad där vi stannade på en kiosk och jag fick mig två stora sura nappar och vidare in mot stan och checkpointen vid Haga. Efter att ha kutat på i fin morgon och mestadels gröna områden kändes det lite trist att dra igenom stan. Kände mig malplacerad och fånig.
Nu började fötterna bli lite irriterade och trötta. Såg verkligen fram emot att få pausa lite, så vägen till Haga upplevde jag som lite dryg. Men väl framme vid bilen var allt sånt glömt.
Fram med mackorna, läsken, torra kläderna och allt man hade lagt där. Sammanlagt blev det lite saltgurka, pannkakor, starbar, cola och jordnötssmörsmackor med sylt. Fyllde på våra vätskesystem. Jag bytte skor och allt kändes hur bra som helst. Vi låg då på ca km 41.
När alla var klara med sitt, fortsatte färden upp på Hagatoppen och vidare mot näst sista toppen Väsjöbacken.
Nu började det, kändes det som. Lite mer allvar. Kroppen gick nu på bara den energin jag stoppade i den och jag var väldigt noga med salt och vätska. Fast det var molnigt började det bli varmare. Och hade någon av oss kört slut på energi från nu skulle det bli svårt att komma igen och kunna hänga på. Fast jag inte ville prata om rekordtiden på banan så låg den ändå där och glimmade. Det var möjligt…
Mauritz lämnade oss efter några km efter att ha visat oss mot vattnet som det bara var att följa en bra bit. Sedan önskade han oss lycka till och var klar för dagen. Ett fint långpass för hans del. Tro det blev en 43 km. En mara+. Grymt!
För oss tre som var kvar började det gå tungt då. Stelt i axlar, höfter och knän. Tobias mage gnällde och det var vid denna tidpunkt det blev avsevärt mycket tystare om oss. En fot före den andra. Osäkerheten kring rutten, timmarna på fötterna och antal km kvar kändes mer och mer. Vi gick nu efter printade kartor i områden vi aldrig sprungit i förut.
Själv överlät jag hittandet åt Robin och Tobias. Kände att om jag skulle börja lägga mig i hade det bara blivit krångligare. Och antagligen gått åt helvete…
Till slut hittade vi upp på näst sista toppen och det sved ordentligt på väg ner nu. Men vi tog snabbaste vägen och nu var det rekordjakt på gång. Fyllde på vätska vid en kran bredvid en fotbollsplan. Guld värt! Skönt att det bara var en topp kvar, oskönt att det var den längsta sträckan på ca 16 km tror jag. Och nu började navigeringsproblemen komma. Smågator i bostadsområden, industrområden och köpkvarter. I särklass de fulaste miljöerna hittills. Hetsiga bilister vi enorma köpcentrum, trista grå industribyggander och ben som började bli riktigt tunga. Inte mycket prat nu. Mest uppläsande av gator och ett ja eller nej på det. Tvingade i mig gels och dricka. Fick inte misslyckas nu…
Och så plötsligt står vi på nåt gammalt flygfält och vet inte vart vi är. Helvete!
En gubbe med ett enormt modellflygplan som pratade alldeles för sakta skulle ge oss anvisningar. ”Jag blir er tyvärr svaret skyldig” löd sista repliken. Skit också. Lite stressade kutar vi vidare.
Hittar till slut ut ur grindar och jox ut på en väg som vi lyckas hitta på kartan i Tobias hand. Det resoneras om riktning och vi kör vidare. Under motorvägen över ett järnvägsspår. Går i backar, såklart, och försöker köra på så gott vi kan resten. Robins fot krånglar men han lyckas springa bort det. Bitring hade varit på sin plats här. Det är minst sagt ömt i benen och pannbenet. Vattnet tar slut för Tobias och då ser vi toppen. Fy satan vad skönt. Toppen, den sista. Nån km bort. Vi drar över en åker och kommer till slut fram till min bil. Öppnar, tar med lite saker, låser och fortsätter med lite raskare steg uppför backen. Glädjen börjar sprida sig i kroppen. Trampar på duktigt uppför och sen står vi där.
Högst upp på sista jäkeln. Och under det gamla banrekordet. 08:35 totalt. 18 minuter tillgodo. Faan va skönt!
Sista lilla flaggan sticks ned av oss tillsammans och Robin drar fram varsin lättöl ur en påse och öppnar dom. Otroligt skönt att ta av ryggan, skorna och ta en klunk. Vi sitter vid en bänk ett tag och snackar. Känner oss bra. Är stolta. Och allt sånt.
För några månader sen kom vi på att detta skulle nog passa oss, så vi hade två planeringsmöten med kartor, tankar, upplägg och finöl. En del hoppade av och en del kom till. Sen blev det vi och det blev till slut bra. Nu satt vi där på en topp som vi aldrig varit på tidigare och kände solen värma och ölen smaka.
Sen var det en annan femma att ta sig ner till bilen…
När vi tog rekordet i juli 2012 blev vi av med det ganska omgående och det motiverade oss såklart att slipa på vissa detaljer och se till att ta tillbaka rekordet. Efter en hel del planering och med några nya cyklister kände vi att vi borde kunna ta tillbaka rekordet.
Fem cyklister var vi som startade lördag den 18 maj kl. 5:54 på Ekebyhovsbacken; Christer Sjöberg, Magnus Duvnäs, Martin Rappe, Ulf Winnberg och Mårten Ter-borch.
Mårten som var lite osäker på formen valde att släppa efter Högdalstoppen, medan stallets nye storstjärna Martin (med fina meriter i både löpning och cykel) såg outtröttlig ut där han nästan ständigt låg och borrade i täten.
Som kapten fick jag förmånen att få ligga med i suget utan att dra en meter de sista två timmarna. Otroligt vad mycket det gör att ha duktiga cyklister som kan ta vind, även om jag trots det fick slita hårt. Nytt rekord blev det i alla fall: 3 timmar och 11 minuter
Bilder från äventyret finns i det här klippet:
… för den här sporten får ni behålla för er själva!”. Det blev triathleten Peter Schröders ord på toppen av Bruketbacken, efter att ha satt ett nytt världsrekord på Addnature Urban 7 Summit. Han sprang totalt 73,68 km på tiden 8 timmar och 53 minuter och här är hans film från utmaningen …
Cyklister: Anthony Krystek och Gunnar Zetterqvist
Tid: 5 h 43 min
Det var i våras någon gång som vi först kom på tanken att försöka oss på den här utmaningen. Förberedelserna bestod mest av funderingar kring vägval och val av cyklar (till slut valde vi racer och cyclocross med racerdäck). Vi hade även hunnit med att rekognoscera några av topparna i förväg.
Den 18 augusti bar det iväg. Tanken var att vi skulle börja riktigt tidigt på lördagmorgonen för att undvika trafik, fotgängare och annat som kunde sakta ned vår framfart genom staden. Målsättningen var att slå den dåvarande bästa tiden om 5 h och 55 min. Nu blev det lite sovmorgon istället och ”uppvärmning” på cyklarna från Solna till Ekebyhovsbacken. Väl där startade vi klockan och satte av mot färjeläget. Dit kom vi med bara några minuter till godo och upptäckte då att det inte nödvändigtvis gick att betala med telefonerna denna dag. Som tur var gick det bra att betala med kort ombord på båten. Något man tycker att personalen där borde ha koll på …
Från färjan rullade det på i bra fart tills vi kom till Högdalstoppen. Eller vad vi trodde var Högdalstoppen. Väl uppe såg vi oss omkring och visst fanns det två toppar i närheten som båda såg högre ut än den vi stod på. ”Lika bra att ta den högsta nu när vi ändå är här” resonerade vi. Väl uppe på nästa topp visade sig den tredje och sista toppen vara ytterligare några meter högre… ”Lika bra att ta den också då” resonerade vi. ”Urban 9 summits, here we go…” Därifrån gick det sådär med kartläsandet till Hammarbybacken men därefter gick det betydligt bättre.
Stan blåste vi igenom utan problem och därefter visste Gunnar precis hur vi skulle cykla. Det skulle visa sig avgörande för att nå vårt mål, d.v.s. den då snabbaste tiden på Urban 7 Summits. (Även om det senare skulle visa sig att det var fler som var betydligt snabbare än vi.) Hagabacken och Väsjöbacken plockades i ett bra tempo och sedan var det bara att nöta mot Bruket. Gunnar som cyklade först fick fortsätta med detta och en annan som inte suttit på en cykel på tre år fick slita för att näppeligen hänga med. En stund senare stod (eller låg) vi på toppen av bruket, stolta över att klarat vårt mål med några minuters marginal.
Dagen avslutades med läsk, kaffe och bullar i mängder på Görvälns slott!
addnature7summits.wordpress.com 