Linda Junker och Björn Törnqvist

Urban 7 summits 21 oktober 2012

Cyklister: Linda Junker och Björn Törnqvist

Tid: 6h 22 min

Lyckat uppdrag på andra försöket! Första försöket gjordes första helgen i september, med tjejmilen och en kräftskiva i ryggen. Vi hade inte förberett oss, alls. Och vi startade först vid lunchtid. Det försöket slutade på Flottsbrobacken (backe nr 6) i beckmörker vid niosnåret på kvällen.

Klokare från första försöket var vi mer förberedda denna gång. Tanken var att vi skulle
köra tillsammans med Peter Nilsson, som både sprungit och cyklat en gång tidigare. Då
väderleksrapporten för den bestämda dagen lördag såg tråkigare än tråkigast ut, bestämde vi oss för att köra söndagen istället. Så vårt team om fyra delades upp på två team om två.

Peter lånade ut sitt kartspår till oss som vi kunde följa, och det var vi väldigt tacksamma för. Det var en blandning av snabba partier asfalt och mysiga MTB-stigar. Lite lerigt efter lördagens regnande men det piggar bara upp. Turen startade med att vi tog pendeln till Kallhäll och rullade genom skogen ner till Görvälns slott och Brukets skidbacke. Väl uppe på toppen snackade vi bort en kvart med en fredrikshovare, till vardags landvägscyklist men för dagen iklädd mtb. Efter utbytta visdomsord, lyckönskningar och Kodak moments startade vi klockan och det bar utför och österut mot Väsjöbacken.

Det började med en småtråkig och halvkuperad förortstransport mot Barkarby och sedan ut på Järvafältet där vi fick lite mer kontakt med moder jord (dock inte i bokstavlig mening, inte än…). Sedan var det dags för ännu en förort, denna gång i form av Häggvik. Bara några minuter senare hade vi Väsjöbacken i sikte, genade över Edsbergs sportfält och inte ens en strategiskt placerad betongsugga rakt över vägen hindrade oss från att ta oss upp till toppen. Belönade med powerbars och vacker utsikt styrde vi sedan kosan söderut.

Med en lätt vind i ryggen och fulla av självförtroende och naturdiet gick färden över Edsbergs slott och längs Edsvikens strand (återigen utan att hitta det av Mörbyligans omsjungna Edsvikens guld, eller är det rent av så att denna sträcka är Edsvikens guld?). Hursomhelst tog vattnet slut (återigen inte bokstavligt) och byttes ut mot järnvägsräls och motorväg.

Snabbt förbi Överjärva gård och Ulriksdals golfbana och rätt var det var stod vi på Stockholmsåsens högsta topp – Hagatoppen.

Så dags för den mest urbana delen av sträckan. Sveavägen till Olof Palmes gata och förbi Centralen och genom Gamla Stan. Den livsfarliga cykelbanan vid Munkbroleden, Slussen och Götgatspuckeln passerades utan incidenter. Vi behövde inte ens stärka oss vid glassbaren Stikki Nikki denna gång (förra gången satt det dock bra med en glasspaus där!) Att temperaturen låg runt 10 grader och duggregnet hängde i luften bidrog naturligtvis till detta beslut…

Över Skanstullsbron där vi delvis blev hindrade av ett förälskat (?) bohemiskt södermalmspar som var överallt på cykel- och gångbanan. Det drog nog ner snittet med ca 0,1 km/h. Men väl nere på Hammarby fabriksväg kom vi upp i fart igen och utan att ens fundera på att ta liften upp (som var igång för DownHill-snubbarna) cyklade/linkade/släpade vi oss upp på Skistars stolthet. Topp nummer fyra var besegrad!

Ner igen och genom idylliska Enskede nådde vi Farsta och strax därefter Högdalstoppen. Här hade vi förväntningar om en fin väg upp på toppen men blev lite besvikna när spåret följde en halvt igenvuxen stig som vi även använde på vårt första besök här. Detta måste vara den mest svårtillgängliga toppen vägmässigt. Återigen släpade vi upp oss själva och hojarna och spanade ut över Stockholms södra förorter med Kenta Gustafssons klingande stämma ”Just idag är jag stark” ekandes i bakhuvudet. Två toppar kvar och en klocka som stod på 4.03. Skulle vi rent av klara 6 timmar? En timme under vår från första försöket uppsatta ”idealtid”. Hur mycket krafter fanns kvar och hur mycket behövdes?

Ner från Högdalstoppen åkte vi upp över en kulle för att komma ner för ett berg. Vid det här laget började Linda småsvära över alla ”onödiga” backar som ”inte gav några poäng”. Efter en mysig cykeltur genom Huddinges villakvarter, längs med lite större vägar (på cykelbanan) nådde vi slutligen en vandringsled perfekt för MTB-körning som genade mot Flottsbro.

Stressade av sluttider och färjetider missade Björn avfarten till vandringsleden och ropade på Linda att vända om. Vändningen gick snabbt men tydligen lite för snabbt. Björns cykel började luta och med trötta fötter och hjärna gick inte signalen ända fram till foten i spd-pedalen. Och strax låg människor, cyklar, GPS´er och ekerreflexer utspridda över cykelbanan. Lite tröstätande läkte dock såren i kropp och själ hyggligt och med en fantastiskt fin sträcka genom vattensjuk skog och mark nåddes toppen på Flottsbro, Stockholms alpincenter nummer 1, med respektingivande backnamn som Stora backen och Tävlingsbacken.

Kort rast men ingen ro. Återigen en fin skogstur och därefter längsta icke-toppbacken ner mot Slagsta. Vi gjorde ett par misstag i navigeringen och nådde färjeläget vid 16.02, vilket innebar att färjan missades med två minuter. Som tur är går de med kvartstrafik.

Medan vi väntade blev lite snack med en landsvägscyklist på väg hem efter ett pass till Saltå kvarn ett trevligt avbrott i paråkningen. 15 minuter senare och 10 kronor fattigare nådde vi ön med ekarna. Det tog några minuter innan kroppen vaknade till liv efter färjevilan, men det på ett bryskt sätt i stigningen uppför Ekebyhovsbacken. Det var tyst och lugnt uppe på toppen och lera så långt ögat nådde.

Vi kostade i avsaknad av skumpa på oss fin-power bar i form av Twix och Snickers och började drömma om vilken pizza som skulle stå på middagsbordet. En kort överläggning om färdväg hem resulterade i tomcykling över Mälaröarna och Bromma på söndagskvällen. Det är ju aldrig fel!

Så resultatet blev ca 10 timmars äventyr (varav 7.06 effektiv cykling), 6.22 totaltid på 7 summits och 11,5 mil totalt under dagen (varav 81 km i 7 Summitsutmaningen). Vi planerar att göra samma tripp nästa år när fåglarna kvittar och vitsipporna blommar i backarna.

Om någon är sugen på utmaningen säger vi bara ”kör!”. Kopiera Peters spår och du/ni kommer få en fantastisk upplevelse. Att få se Stockholm och naturen från toppen av alla topparna är verkligen värt besväret att ta sig upp och många delar av spåret innehåller fina naturupplevelser. Det behöver inte handla om att ta sig runt snabbast, bara upplevelsen är fantastisk. Och man måste inte vara jättevältränad för att lyckas. Linda har aldrig cyklat ens hälften så långt förut, och bara cyklat MTB dnågra gånger. Och ledde cykeln (ibland småsvärandes) uppför alla backarna. Så vi är mycket nöjda
med att vi lyckades få, en för oss, så bra tid.

Om Johan Ekroth

Jag är marknadschef på Addnature, vilket bl.a. betyder att jag är ansvarig för denna bloggen. Utöver att marknadsföra Addnature gillar jag att åka skidor, springa och cykla i skogen, kitesurfing, surf, skejt och kommer snart att börja klättra igen (så fort mina döttrar har åldern inne).
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s