Sträcklöpet snabbast på löpning

Vi i Sträcklöpet (www.stracklopet.se) har länge sneglat på er utmaning och i lördags bar det iväg. Glädjande nog kan vi rapportera in nytt banrekord för löpare på 8:35!

Deltagare: Felix Rehnberg, Robin Johansson, Tobias Röstlund och Mauritz Roupé (4/7 toppar) Datum: 2013-05-18. Tid: 8:35:57. Distans: 72,2 km

Berättelser om den kämpiga dagen finns på http://www.jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=6863983 och http://www.jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=6855107

Bilder finns på: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.483013078437637.1073741826.325384337533846&type=1

Felix berättelse
Klockan väckte mig 05:00. Ljust och förväntansfullt. Banan med jordnötssmör, ostkaka med hallonsylt och två koppar kaffe. Lappen på bordet med instruktioner till mig själv utifall hjärnan skulle vara urkopplad: 3 väskor, vattendunken, 3 par skor. När man gjort misstaget att glömma löparskor till tävlingar är det bäst med tydliga instruktioner.
Packa bilen, tomma gator, först på plats vid Haga 05:53. Nåt i luften … spänning? Förväntan? Eller … pollen?

Resten rullar in. Alltså Tobias och Robin. Glada miner, trötta ögon och omstuvning av diverse väskor. Lämnade Robins bil, som skulle tjäna som checkpoint, och åkte vidare mot målet där vi ställde min bil. Sedan äntligen mot starten efter en del felkörningar i Tobias bil. Det började dra ihop sig. Stämningen var god, vädret mulet och temperaturen låg runt 13 grader ca. Perfekt med andra ord.

Någonstans här kom vi på att vi inte hade plockat på oss någon energi ifrån den laddning Robin köpt på addnature för våra prispengar som vi vann på Ursviksstafetten.  Men det visade sig att vi alla hade så det räckte ändå. Dessutom finns det ju affärer runt hela sträckan. Lugnt.

Ekebyhovsbacken. På med grejerna och promenad upp till toppen som var dold i dimma.
På ryggen hade jag min Inov8 race elite 25 rygga med två liters camelbakblåsa (innehållande Perpetuem), ett gäng gels och en påse salttabletter. Kändes lite mycket då Tobias startade med endast vätskebälte med två små flarror.

Vi planterade den första av de små Sträcklöpet-flaggorna som Robin gjort, på toppen och inväntade startminut. Ca 1,5 km nedanför skulle vi pricka en färja vid 08:00. Klockan 07:48 drog vi iväg och allt kändes på riktigt. I sakta jogg gled vi nedför grusvägen och var helt lugna med att hinna med färjan. Efter bara nån minut ser Tobias en stig som viker av från den lite bredare väg och tycker vi ska ta den. Med argumentet det är mycket finare i skogen där, lyckades han få med oss. Jag tänkte att han vet vart han ska.

Men efter ett tag inser jag och resten att den inte ledde rakt ned mot färjan utan runt toppen och det känns som vi kutar åt fel håll. Möter en löpare och frågar, lite stressade nu. Får instruktioner och kutar på. Lite snabbare än vi tänkt. Kommer ner till en bilväg och vet inte ens om vi ska åt höger eller vänster. Ok, vänster sa han ju däruppe. Ökar takten ytterligare. Vafan, vi kan inte missa färjan, då bränner vi 30 minuter på ingenting eller så får man leta sig upp på toppen igen och börja om. Inget av det ville vi välja .

Fyra minuter kvar och fortfarande ser vi inte ens vattnet. Skit! Finare skogsspår bör man undvika i sådana lägen …

Två minuter kvar och vi ser den gula färjan igenom träden. Remmar på nu över diken och grushögar. Vinkar mot båten och springer på den i full fart.

En minut senare har den lättat från kajen och glidit iväg mot Slagsta. Vilken rysare. Tvungen att ge Tobias onda ögat och lugna ner pulsen. Bra uppvärmning menade han.
Möter en kille med grön mantel, stora plastöron och en burk nutella runt halsen. Han frågar om vi vill smaka lite på nötkrämen men vi avböjer artigt. Mauritz står redan och väntar på kajen. Av och iväg…

Kutar på i fin takt, pratar, känner efter, dricker en slurk då och då. Mauritz leder oss mot Flottsbro och ibland får vi lugna ned tempot efter Robins klocka. Vi hade satt en maxfart på 6 min/km. Allt under det skulle dämpas. Händer inte så mycket dit. Lugnt och skönt ute, inget folk än och löpningen kändes behaglig om än lite långsam.

Uppe på Flottsbrobacken fick Mauritz sticka ned nästa pinne och vi kollar ut över grönskan där dimman hänger låg. Vidare ned på andra sidan och mot Högdalstoppen. Salttablett varje hel timme, liten klunk då och då. Småsnackar oss vidare efter Mauritz färdväg.

Hyfsat lång bit till nästa topp men än så länge kändes det lugnt. Nedanför Högdalstoppen kutade vi förbi ett litet husvagnsgäng. Det eldades för fullt i varje vagn och det låg en del skräp runtomkring. Konstig stämning. Overklig och lågmäld.

Uppe på toppen stacks ännu en flagga ner och vi fortsatte mot Hammarbybacken.
Mauritz, med sin ovärderliga hjälp tog oss till sockenvägen där jag för en gångs skull kunde lotsa vidare. Mitt lokalsinne är sämst. Det enda som är sämre är min kartläsarförmåga. Tyvärr. Men i de krokarna har jag bott så jag visste vägen mot backen. Det blev bakvägen upp och framsidan ned. Lite oskönt började det bli då, vid så branta nedförs. Men inte så farligt. Bara lite stelhet runt knäna.

Ner förbi Hammarby sjöstad där vi stannade på en kiosk och jag fick mig två stora sura nappar och vidare in mot stan och checkpointen vid Haga. Efter att ha kutat på i fin morgon och mestadels gröna områden kändes det lite trist att dra igenom stan. Kände mig malplacerad och fånig.

Nu började fötterna bli lite irriterade och trötta. Såg verkligen fram emot att få pausa lite, så vägen till Haga upplevde jag som lite dryg. Men väl framme vid bilen var allt sånt glömt.
Fram med mackorna, läsken, torra kläderna och allt man hade lagt där. Sammanlagt blev det lite saltgurka, pannkakor, starbar, cola och jordnötssmörsmackor med sylt. Fyllde på våra vätskesystem. Jag bytte skor och allt kändes hur bra som helst. Vi låg då på ca km 41.
När alla var klara med sitt, fortsatte färden upp på Hagatoppen och vidare mot näst sista toppen Väsjöbacken.

Nu började det, kändes det som. Lite mer allvar. Kroppen gick nu på bara den energin jag stoppade i den och jag var väldigt noga med salt och vätska. Fast det var molnigt började det bli varmare. Och hade någon av oss kört slut på energi från nu skulle det bli svårt att komma igen och kunna hänga på. Fast jag inte ville prata om rekordtiden på banan så låg den ändå där och glimmade. Det var möjligt…

Mauritz lämnade oss efter några km efter att ha visat oss mot vattnet som det bara var att följa en bra bit. Sedan önskade han oss lycka till och var klar för dagen. Ett fint långpass för hans del. Tro det blev en 43 km. En mara+. Grymt!

För oss tre som var kvar började det gå tungt då. Stelt i axlar, höfter och knän. Tobias mage gnällde och det var vid denna tidpunkt det blev avsevärt mycket tystare om oss. En fot före den andra. Osäkerheten kring rutten, timmarna på fötterna och antal km kvar kändes mer och mer. Vi gick nu efter printade kartor i områden vi aldrig sprungit i förut.
Själv överlät jag hittandet åt Robin och Tobias. Kände att om jag skulle börja lägga mig i hade det bara blivit krångligare. Och antagligen gått åt helvete…

Till slut hittade vi upp på näst sista toppen och det sved ordentligt på väg ner nu. Men vi tog snabbaste vägen och nu var det rekordjakt på gång. Fyllde på vätska vid en kran bredvid en fotbollsplan. Guld värt! Skönt att det bara var en topp kvar, oskönt att det var den längsta sträckan på ca 16 km tror jag. Och nu började navigeringsproblemen komma. Smågator i bostadsområden, industrområden och köpkvarter. I särklass de fulaste miljöerna hittills. Hetsiga bilister vi enorma köpcentrum, trista grå industribyggander och ben som började bli riktigt tunga. Inte mycket prat nu. Mest uppläsande av gator och ett ja eller nej på det. Tvingade i mig gels och dricka. Fick inte misslyckas nu…

Och så plötsligt står vi på nåt gammalt flygfält och vet inte vart vi är. Helvete!
En gubbe med ett enormt modellflygplan som pratade alldeles för sakta skulle ge oss anvisningar. ”Jag blir er tyvärr svaret skyldig” löd sista repliken. Skit också. Lite stressade kutar vi vidare.

Hittar till slut ut ur grindar och jox ut på en väg som vi lyckas hitta på kartan i Tobias hand. Det resoneras om riktning och vi kör vidare. Under motorvägen över ett järnvägsspår. Går i backar, såklart, och försöker köra på så gott vi kan resten. Robins fot krånglar men han lyckas springa bort det. Bitring hade varit på sin plats här. Det är minst sagt ömt i benen och pannbenet. Vattnet tar slut för Tobias och då ser vi toppen. Fy satan vad skönt. Toppen, den sista. Nån km bort. Vi drar över en åker och kommer till slut fram till min bil. Öppnar, tar med lite saker, låser och fortsätter med lite raskare steg uppför backen. Glädjen börjar sprida sig i kroppen. Trampar på duktigt uppför och sen står vi där.
Högst upp på sista jäkeln. Och under det gamla banrekordet. 08:35 totalt. 18 minuter tillgodo. Faan va skönt!

Sista lilla flaggan sticks ned av oss tillsammans och Robin drar fram varsin lättöl ur en påse och öppnar dom. Otroligt skönt att ta av ryggan, skorna och ta en klunk. Vi sitter vid en bänk ett tag och snackar. Känner oss bra. Är stolta. Och allt sånt.

För några månader sen kom vi på att detta skulle nog passa oss, så vi hade två planeringsmöten med kartor, tankar, upplägg och finöl. En del hoppade av och en del kom till. Sen blev det vi och det blev till slut bra. Nu satt vi där på en topp som vi aldrig varit på tidigare och kände solen värma och ölen smaka.

Sen var det en annan femma att ta sig ner till bilen…